Hur tänkte jag att jag skulle hinna?
Kort uppdatering om dagen: Min dag idag har bestått av huvudvärk ungefär. Kanske behöver komma ut i friska luften. Vem vet. Stötte på ett problem idag, jag ska ju jobba imorgon men jag ska till napprapaten. Det tar ju bara en timme men det går inte alls ihop med mitt övriga schema. problem problem. Men jag smsade chiefen och hoppas att hon svarar snart så jag vet om jag ska byta dag denna veckan eller vad? Har väntat på den här tiden hos napprapaten i över en månad nu och min rygg börjar ta död på mig så den kommer absolut inte under några omständigheter avbokas!
Jag har så mycket som jag vill göra i mitt liv. Jag har så mycket som jag vill uppnå. Så många mål och så många drömmar. Jag har krav på mig själv som jag ännu inte når upp till, precis som många andra. Ja visst, jag är ung och har hela livet på mig. Men kom igen? Jag fyller nitton snart. Jag vill hinna få lite mer livserfarenhet. Jag vill ut och resa, jag vill volontärarbeta i Thailand, jag vill hålla på med välgörenhet. Jag vill slita för att få ihop daglig föda och till hyra. Jag vill utvecklas som person och jag vill utvecklas tillsammans med gamla och nya vänner. Jag vill hitta någon som jag vill vara med en lång tid fram över. Jag vill bli sambo. Jag vill skaffa barn. En katt och en toyota. Min deadline har tidigare varit tjugosju år gammal på att skaffa barn just för att jag itne vill bli någon gammal mamma. Jag vill inte bli trist. Jag ska vara bästa kompis med mitt barn och mamma! Vi ska umgås och ha roligt tillsammans! Den deadlinen har jag förstått att jag måste skjuta på en hel del om jag ska hinna med allt jag vill hinna uppnå. En gammal bekant till mig som är tjugotre år gammal blev precis pappa åt världens vackraste dotter. Den lyckan han känner idag borde vara obeskrivbar.
Jag älskar barn, de är helt underbara. Men jag vill också hinna med att leva mitt "ungkarlsliv" innan det är för sent. Det känner jag visserligen att jag gjort lite, så jag är ganska nöjd med det. Men jag har bara levt första fasen i mitt liv än så länge. Första fasen står för min uppväxt. Att gå från litet barn till större barn till tonåring och nu till ung vuxen, där jag är idag. Min nästa fas blir att skaffa mig livserfarenhet, att upptäcka världen och att bli vuxen på riktigt. Förmodligen kanske den viktigaste fasen jag kommer att gå igenom. Den som kommer forma mig som person och hur jag kommer att vara resten av mitt liv gentemot andra. Min tredje fas i livet blir att stadga mig, skaffa familj som en utvecklad person. Och vet ni vad som stör mig? Vet ni vad det är jag tänker på? Att jag ska utvecklas som person och människa ensam. Att jag ska behöva vara ensam. Vilket är vad jag vill. Men innerst inne tror jag att man behöver någon som man bara kan luta sig tillbaka emot och varva ner emot när dagen går mot sitt slut. Man kanske "bör" träffa någon i fas två. Hur ska man hinna när man går direkt från fas två till fas tre? Hur ska man hinna träffa någon man vill spendera resten av sitt liv tillsammans med? Någon man känner att man är rätt tillsammans med? Jag har min backup plan. K är min plan. Om vi inte har någon så har vi varandra. Efter i lördags har jag fått bröllopsfrossa. Jag såg hur lyckliga de paret var. Bruden var gravid och brudgummen var engelskman i uniform. Det var fantastiskt. Det är deras fel att jag bara tänker på förhållanden numera. Förlåt, korrektion, jag tänker bara på förhållanden och hur jag ska hinna med allt i mitt liv som jag vill hinna med. Och jag som älskar att planera men som alltid säger att man inte ska göra det. Jag skulle gärna vilja veta exakt hur mitt liv skulle se ut närmsta tre åren framöver. Då skulle jag må bra, för då skulle jag kunna planera utöver detta.
Nej nu blir jag bara arg på mig själv. Jag kommer sluta som Sex and the City tjejerna. Ja så kommer det bli. Och det är inte riktigt så jag tänkte mig. Men hur mitt liv än kommer att se ut. Hur det än kommer sluta så har jag lovat mig själv att alltid vara lycklig. Och det kommer jag vara. Det måste man vara.
Jag har så mycket som jag vill göra i mitt liv. Jag har så mycket som jag vill uppnå. Så många mål och så många drömmar. Jag har krav på mig själv som jag ännu inte når upp till, precis som många andra. Ja visst, jag är ung och har hela livet på mig. Men kom igen? Jag fyller nitton snart. Jag vill hinna få lite mer livserfarenhet. Jag vill ut och resa, jag vill volontärarbeta i Thailand, jag vill hålla på med välgörenhet. Jag vill slita för att få ihop daglig föda och till hyra. Jag vill utvecklas som person och jag vill utvecklas tillsammans med gamla och nya vänner. Jag vill hitta någon som jag vill vara med en lång tid fram över. Jag vill bli sambo. Jag vill skaffa barn. En katt och en toyota. Min deadline har tidigare varit tjugosju år gammal på att skaffa barn just för att jag itne vill bli någon gammal mamma. Jag vill inte bli trist. Jag ska vara bästa kompis med mitt barn och mamma! Vi ska umgås och ha roligt tillsammans! Den deadlinen har jag förstått att jag måste skjuta på en hel del om jag ska hinna med allt jag vill hinna uppnå. En gammal bekant till mig som är tjugotre år gammal blev precis pappa åt världens vackraste dotter. Den lyckan han känner idag borde vara obeskrivbar.
Jag älskar barn, de är helt underbara. Men jag vill också hinna med att leva mitt "ungkarlsliv" innan det är för sent. Det känner jag visserligen att jag gjort lite, så jag är ganska nöjd med det. Men jag har bara levt första fasen i mitt liv än så länge. Första fasen står för min uppväxt. Att gå från litet barn till större barn till tonåring och nu till ung vuxen, där jag är idag. Min nästa fas blir att skaffa mig livserfarenhet, att upptäcka världen och att bli vuxen på riktigt. Förmodligen kanske den viktigaste fasen jag kommer att gå igenom. Den som kommer forma mig som person och hur jag kommer att vara resten av mitt liv gentemot andra. Min tredje fas i livet blir att stadga mig, skaffa familj som en utvecklad person. Och vet ni vad som stör mig? Vet ni vad det är jag tänker på? Att jag ska utvecklas som person och människa ensam. Att jag ska behöva vara ensam. Vilket är vad jag vill. Men innerst inne tror jag att man behöver någon som man bara kan luta sig tillbaka emot och varva ner emot när dagen går mot sitt slut. Man kanske "bör" träffa någon i fas två. Hur ska man hinna när man går direkt från fas två till fas tre? Hur ska man hinna träffa någon man vill spendera resten av sitt liv tillsammans med? Någon man känner att man är rätt tillsammans med? Jag har min backup plan. K är min plan. Om vi inte har någon så har vi varandra. Efter i lördags har jag fått bröllopsfrossa. Jag såg hur lyckliga de paret var. Bruden var gravid och brudgummen var engelskman i uniform. Det var fantastiskt. Det är deras fel att jag bara tänker på förhållanden numera. Förlåt, korrektion, jag tänker bara på förhållanden och hur jag ska hinna med allt i mitt liv som jag vill hinna med. Och jag som älskar att planera men som alltid säger att man inte ska göra det. Jag skulle gärna vilja veta exakt hur mitt liv skulle se ut närmsta tre åren framöver. Då skulle jag må bra, för då skulle jag kunna planera utöver detta.
Nej nu blir jag bara arg på mig själv. Jag kommer sluta som Sex and the City tjejerna. Ja så kommer det bli. Och det är inte riktigt så jag tänkte mig. Men hur mitt liv än kommer att se ut. Hur det än kommer sluta så har jag lovat mig själv att alltid vara lycklig. Och det kommer jag vara. Det måste man vara.
Kommentarer
Trackback
