Cecilia Johansson

Jag är så slapp idag och detg är så otroligt skönt, jag har dock en hel del att göra. Sitter i sovrummet hemma på golvet nedanför min säng och packar, Har en enorm väska och en snowboard i sängen, och hur mycket kläder som helst. Planen är att vi ska åka tidigt imorgon. Runt nio-tiden. Vi satsar självklart på åtta och känner jag oss själva rätt kommer vi inte iväg förrän tolv-ett. Vilket är alldeles för sent då vi ska hämta nyckeln till stugan vid tre och det tar cirkus sex timmar upp.

När jag är färdig med allt detta, packning, städning, tvätt osv. Så ska jag på middag hos min mormor och morfar. Morfar fyller nämligen år idag. Sedan blir det en lugn kväll med melodifestival hemma hos Linn skulle jag tro. Eller så måste jag springa hem och fortsätta med detta. Nu ska jag återgå till min musik.

Nu ska jag snart iväg på min farfars begravning. Kanske inte världens roligaste planer för dagen men det ska bli skönt att få träffa alla och att kunna få ett slut tillsammans med de andra. Jag behöver inte ens skriva hur mycket jag saknar honom för det har jag ett inlägg en bit nedför som förklarar väldigt bra. Jag saknar honom, jag älskar honom och det kommer jag alltid göra. Minnena kommer att finnas här för evigt. Ikväll om jag orkar ska jag till Lisa för hon flyttar till London på söndag så ska säga hejdå till henne också och umgås med fina tjejor.

Sköt om er, lev väl och ha en bra dag nu måste jag göra mig iordning.

Jag är numera BLOND. Riktigt blond. Kalla mig fjortisblond, kalla mig Rockblond. Själv kör jag på alternativ nummer två. Känns lite ovant. Var länge sen jag var såhär ljus i håret. Men det blir nog bra snart, Just nu är det löjligt glansigt och utborstat, men det löser jag med morgonfrisyren tomorrow. Lägger upp bild imorgon. Nu tänkte jag sova och jobba på frisyren.

Har fullt upp hela dagen imorgon, och kvällen. Men min syster kommer hem. Oj vad jag har saknat henne!

Min klocka på datan går otroligt fel.

 Sitter och funderar lite över vardagliga saker just nu såhär efter middagen.
 Innan jag ska ut och motionera i spåret.
 Jag sitter och funderar lite på bloggen.
 Det jag vill göra med min blogg är att skriva, skriva riktiga texter och inte bara skit saker.
Kanske när jag vill prata av mig och inte pratar med någon.
Jag vill liksom skriva på riktigt om vad som faller mig in. Det är det jag gör även nu med, men att bara skriva en dag i veckan. Eller kanske två. På riktigt.

Nej jag vet inte riktigt hur jag ska göra med detta. Som om det egentligen spelar någon roll just nu. Jag saka hur som helst ut och springa nu i en timme ungefär kanske. Inte än, vid åtta går jag tror jag. Farmor var här på middag idag och vi åt så himla gott med kyckling och rotfrukter efter LCHF. Riktigt gott, men nu ska det bort också. Vi åker ju till Sälen ett gäng på söndag, ska bli så otroligt skönt, en vecka med träning och öldrickande, snö och härliga vänner. Får se om jag har något vettigt att skriva om när jag kommer hem sen, tankarna lär ju gå ganska rejält.

Många gånger kan jag känna att jag vill ta en paus ur mitt liv. Jag vill leva i olika epoker. Jag har nu levt mitt liv i arton år, snart nitton. Men man kan väl säga att jag levt mitt privatliv aktivt sen tretton års ålder, Det var väl då det började hända saker som verkligen betydde något. Man började göra saker mer helhjärtat. Runt den åldern som man faktiskt började ta skolgången på allvar. Man kanske blev kär första gången. Jag blev kär första gången när jag var fjorton eller femton men det är ingenting som jag räknar som ett riktigt förhållande eftersom det inte kändes så helhjärtat som det kanske borde ha varit. Jag tyckte dock att allting var så seriöst just då, men nu kanske, jag inte riktigt känner samma sak.

Jag har alltså levt mitt riktiga liv i ungefär fem år, snart sex skulle man kunna säga. Under dessa år har jag lyckats gå på ett par tusentals fester, jag har lyckats få mitt hjärta krossat och säkert, tro det eller ej lyckats krossa några andra små pojkars hjärtan. Jag har gjort ganska drastiska förändringar på mitt utseende. Jag har lyckats bli skolslö och lyckats plugga upp mig i omgångar ett flertal gånger. Jag har fått och säkerligen förlorat en del kompisar. Jag har haft mitt första riktiga förhållande och förmodligen ärrat mitt hjärta för första gången så det sitter kvar. Under dessa fem år har jag inte fått någon semester, ingen paus. Alla människor behöver semestrar från sitt eget liv. Alla människor behöver pauser. Det är ett jobb att leva sitt liv, att sköta sig och kunna leva bra ekonomiskt och hälsosamt, bygga upp en grund för sitt liv som framtida vuxen. Vi har trots allt minst en livstid till framför oss, om inte två?

Jag har snart hunnit gå ut gymnasiet, det betyder i princip slutet på min skolgång. Det känns ganska skönt, men är även en känsla som skrämmer mig. Vad ska jag göra nu? Vad ska jag göra med mitt liv? Det finns många funderingar som går runt i huvudet och de kommer jag säkerligen ha ett bra tag till.

Mitt största problem är nog att jag aldrig riktigt avslutar mina kapitel. Jag har väldigt svårt att "göra slut" med vissa kapitel i mitt liv. Jag har svårt att "göra slut" med människor, vänner så som pojkvänner eller förälskelser. Jag har svårt att "göra slut" med jobb, med min skola. Jag har helt enkelt svårt att avsluta saker då jag känner att jag egentligen vill vara inblandad i allt men inte kan. Jag tar mig vatten över huvudet ganska ofta och det är något jag måste lära mig. Men min största, mest negativa tillgång är att jag inte kan göra slut. Jag måste lära mig det, och det är något jag ska börja jobba med prick nu i denna stund. Nu gör jag slut med en del av mitt liv. Nu avslutar jag ett par kapitel som borde avslutats för länge sen.

Sen tjugoåttonde december har jag hållt in mina känslor tryckt bort mina minnen och försökt att inte tänka så mycket. Det här är ingenting jag gjort medvetet utan det är förmodligen min kropps försvarsmekanism som jag satte igång natten då min farfar gick bort. Jag har bara tänkt bort allting, min hjärna har låtsats som att han fortfarande är kvar här. Trots att jag vet att han inte är det, inte här på jorden i alla fall. Sakta men säkert har mina minnen av honom börjat ta sig in i mitt liv igen. I drömmar, i påminnelser om honom så har han kommit tillbaka in i mitt huvud. När jag tänker på min farfar tänker jag framförallt på en speciell mening från Eric Claptons låt Tears in Heaven; Because I know, I don't belong here in heaven.  Min farfar var sjuttiosju år gammal. Han var aldrig sjuk. Helt plötsligt så går allt på loppet av ett par veckor. Sista gången jag träffade honom utanför sjukhuset var på julafton, och då pratade vi knappt med varandra. Tjugosjätte december åkte han in till sjukhuset igen och då åkte jag och min syster dit. Jag visste att han var stark, men jag visste också att någonting var riktigt fel. Men hans plats är inte i himlen. Hans plats är här, hemma med oss. Sin familj. Med sina båtar. Bara här och ingen annan stans.

Begravningen närmar sig också sakta men säkert, eftersom jag aldrig kände att jag fick något riktigt avslut så hoppas jag kommer få det då. Det känns bara så fel att han togs från oss så tidigt. Jag saknar min farfar. Jag saknar när jag träffade han och farmor efter skolan, när de varit ute på promenad och jag möts av ett stort leende som säger: - Tjena Gullet! Jag saknar min farfars halvtråkiga lite smårasistiska skämt som han drog varje dag. Jag saknar när han blev irriterad och gick och muttrade för sig själv. Jag saknar hans båtar som han alltid byggde. Hans historier när jag var små om vilken fantastisk sjörövare han var. Att han och min pappa alltid kändes så strikta när de pratade med varandra och aldrig riktigt avslappnade. Hur han skojade med mina kusiner och hur mycket han brydde sig om allt och inget. Varje gång han ringde och man hör mamma ropa; Näe men tjena inspektörn! Hur efter skolan, om jag haft en jobbig dag kunde fly upp till er och helt plötsligt lättades allt från mitt hjärta.

Min farfar kommer alltid vara min farfar, den enda som någonsin varit där och som någonsin spelat någon roll. Jag har bara en. Jag kommer sakna dig tills dagen jag slutar andas. Du kommer föralltid och förevigt finnas i mitt hjärta. Jag hoppas du har det bra var du än är. Vi ses snart igen. Jag älskar dig.

Klockan är sent på natten och jag, Patrik och Kristoffer har precis tagit en sväng till Sollentuna och Edsbergs slott för att hämta hem min vän Fanny som varit på släktmiddag som enligt mig inte ser ut som våra middagar. Men de verkade haft otroligt roligt. Fanny lär väl få en baksmäll imorgon när hon upptäcker att hon ska jobba. Då kommer jag tyvärr skratta åt henne. Men det är hon värd.

Det är dags även för lilla mig att gå och lägga mig nu. Jag har för övrigt bara varit hemma med Kristoffer och Patrik idag och kikat på lite olika filmer. Men för att inte sova bort hela morgondagen är det dags att sova. God natt

Det är dags för en förändring. En stor förändring. Jag ska ta tag i mitt liv och göra något stort av det. Något för mig, något som är för bara min skull. Det krävs dock lite förändringar i mitt nuvarande liv då. Mycket saker som måste läggas upp på ett annat sätt. Det kanske viktigaste av allt skulle då vara min ekonomi. Jag verkligen måste lära mig att hantera mina pengar bättre, jag har sämst framförhållning när det gäller ekonomiska tankar. Någon måste ta mig i kragen och lära mig att hantera mina pengar helt enkelt. Och den någon skulle uppskattas om den var mig själv så nu ska jag ha självupplärning inom detta område.
Gårkvällen blev kalas, kom hem alldeles för sent så idag ska jag verkligen bara ta det lugnt och ha lite egentid alldeles bara för mig själv. Ska bli skönt. Kanske ta ett långt bad, pyssla om mig själv och bara ha det bra.
Lev väl