Cecilia Johansson

Jag har löst mitt problem. Allt som går runt i mitt huvud har nog inte ens med Tillfälliga Mr. X att göra. Jag har gått och kärat ner mig ja. I kärleken. Kan man säga att man är kär i kärleken? Nej det kanske man inte kan. Men jag är nog kär i tanken på ett förhållande? Inget fel nu, den här killen är skittrevlig. Han är jätte söt och allt det där och jag skulle nog definitivt kunna börja tycka om honom mycket. Det är dock ganska skönt med mig för att om jag verkligen bestämmer mig för att inte börja tycka om någon så gör jag inte det helt enkelt. Då lägger jag mina tankar på andra saker. Och ta det inte fel, jag älskar att va nykär. Jag tycker det är helt underbart. En grym känsla.  Men eftersom jag inte kommit överfund om ifall jag överhuvudtaget vill ha något förhållande igen så blir jag inte riktigt det. Nu låter det som att jag verkligen är påväg in i något seriöst men det är snarare motsatsen. Tankarna har inte ens gått dit. Det är bara jag som är lite löjlig. Vi är inte i närheten av någonting. Han är bara väldigt trevlig. Jag njuter av sällskapet helt enkelt bara.  Och alla de här tankarna kretsar väl inte kring han riktigt. Utan mest allmänt. Så inget missförstånd nu, det måste klargöras!  Jag är absolut inte kär, eller förälskad i någon person.

Jag skyller på våren. Så nu tänker jag slå slag i det jag sa att jag skulle. Jag tänker gräva ner mig med mitt kyskhetsbälte och gömma mig ett litet tag. Bara  fokusera på mina vänner och glömma tankarna kring förhållanden och sånt. Jag kanske helt enkelt inte lärt mig ännu att vara självständig just för att jag aldrig riktigt mött världen ensam. Har jag inte haft någon pojkvän runt mig så har jag haft väldigt bra kompisar väldigt nära. Och tro inget fel, jag har fortfarande mina kära vänner väldigt nära men på ett sätt så kan jag tro att man måste bli totalt självständig. Jag kanske skulle ta och fly iväg till någon öde ö ett tag och bara vara för mig själv? Ja jag vet inte. Spekulationerna är många och de kommer de säkerligen vara ett bra tag till.

Kom och tänka på att jag lyssnat sönder Beyoncés låt; Broken-hearted girl nu i ett par dagar och den liksom trallar upp gamla minnen och liknande. Men å andra sidan så tänker jag inte bara på att hon sjunger om ett förhållande i låten utan hon skulle lika gärna kunna sjunga om en sak eller en vän? En högre makt om det nu skulle finnas? Ja vad som. Men när hon sjunger I don't wanna be a broken-hearted girl så tänker jag just på det här med självständighet. Är man "broken-hearted" så är man svag och då kan man nte vara självständig. Då behöver man omringas av nära och kära för att kunna må bra. Man blir helt enkelt svag och skör. Det är någonting jag aldrig skulle vilja vara, och då tror jag inte bara att jag talar för mig själv. Jag tror många, framförallt jag själv sätter på mig den masken att jag är tuff och klarar allt sånt. Självklart öppnar jag mig ibland för mina närmsta. Men det finns tre stycken som jag säger sådana saker till. När jag och M gjorde slut för drygt ett år sedan ja då var jag skör. Då var jag jävligt skör. Men just för att jag levde med samma person i ett och ett halvt år. Man bygger upp ett liv tillsammans och det tar mer än en natt för att glömma det livet tillsammans med den personen.  Man bygger upp en livsstil, man har rutiner tillsammans som man gjort varje dag under en ganska lång tid. Det tar tid att glömma sådant. Jag kommer alltid uppskatta vårt förhållande som vi hade och självklart älskar jag honom på ett sätt, han blev ju en av mina bästa vänner under tiden. Det är ju någonting som liksom sitter i. Jag kommer alltid älska honom på ett visst sätt och vi har ju våra minnen tillsammans men jag kan stolt säga att jag kommit över att vilja ha tillbaka vårt förhållande. Jag personligen kommer nog alltid lägga på den här masken. Man blir så otroligt sårbar när man är svag och tyvärr så tar många människor nyttja av detta. Vilket jag rent ut sagt tycker är förjävligt. Är det verkligen så viktigt att inte vara svag och skör eller ska man låta sina känslor flöda och se låta personer tro vad fan de vill?

Jag läste precis igenom lite snabbt och kände att jag fick stämpeln på mig som en bitter liten deprimerad fitta som sitter och är jätte kär och förnekar det för sig själv. Haha, och vad jag en skulle skriva här så tror jag inte att jag skulle kunna övertala alla om att detta inte är sant. Men jag vet vad jag själv vet och jag har försökt lägga upp hela inlägget på den nivån att det ska tolkas rätt men man vet ju aldrig.

Ju mer jag skriver, desto mer tankar kommer upp i huvudet. Avundsjuka, svartsjuka, förstörelse för andra. Osv. Fortsätter jag skriva på det här inlägget nu så kommer mina tecken ta slut. Jag börjar på ett nytt. Men först ska jag ha kisspaus.