Cecilia Johansson

När jag hör den här låten så tänker jag på människor som lämnat oss alldeles för tidigt, precis som hans (Eric Clapton) egen son gjorde. Jag tänkter framförallt på några personer som lämnat mig och livet alldeles för tidigt.

När jag gick sista året i högstadiet kom vi tillbaka utvilade efter ett påsklov. Det var ganska skönt att komma tillbaka till skolan eftersom vi hade bara några veckor kvar till vi slutade nian. Det första vi ser är att flaggan är på halvstång. Vi kommer in och en klasskompis till mig, A börjar sjunga Ja må han leva för C som fyllde år den dagen. Vår spanska lärare kommer i korridoren och tystar ner A och säger med halvdålig svenska; Danne har dött. Och sen rusar han därifrån. Vi förstår aldrig riktigt vad vår lärare har sagt men vårt grubblande fick strax därpå ett svar. Dannes fru kommer ner för trappen (som också var lärare på vår skola, precis som Danne) rakt mot oss, man ser tårarna i hennes svullna ögon men ändå försöker hon ge oss ett leende. Jag kommer ihåg hur jag inte hann tänka utan bara sprang fram till henne och stod och tittade på henne med tårfyllda ögon jag med. Hon sträcker fram sina armar och kramar om mig, hårt och länge. Hon säger åt mig att jag inte ska vara ledsen utan att han gick bort lugnt och inte ett dugg smärtsamt.

Det går ett tag och jag ser F komma upp för skolgården in mot huvudbyggnaden. Hon ser mig genom glaset, hon ser att jag gråter och jag gick ut till henne och kramade om henne, och berättade. Hela skolan var i sorg. Jag höll mig till F hela dagen och trots sorgen så fick vi ta hand lite extra om E. Alla mådde självklart uselt men E hade ett riktigt speciellt band med Danne, och jag hade aldrig under tre år sett han må så dåligt. Vi hade minnesstund för honom några dagar senare, och Tears in heaven sjöngs av E och A. En kille hade gjort om Jag vill ha en egen måne och sjöng om Danne. Det går inte att beskriva Danne som person med ord. Man måste ha träffat honom för att förstå hur underbar människa han var. Utan hans hjälp hade jag aldrig klarat mig igenom högstadiet, det är en sak som är säker. Han var en underbar människa och vi saknar dig, något enormt. Jag hoppas du har det bra där du är.

När jag gick i mellanstadiet fick min älskade gudmor Monicka cancer. Nästan två år senare, gick hon bort. Jag klarar inte ens av att skriva om allt det här, det är flera år sen allting hände men jag gråter fortfarande lika mycket varje gång jag tänker på henne, och det är ofta. Jag har väldiga problem med att besöka Monickas grav. Jag tycker det är så jobbigt, men ibland, framförallt förrut så brukade jag gå dit när jag mådde dåligt. Jag satt bara där, ofta i spöregn och pratade med mig själv och hoppades på att hon skulle höra mig. Jag förstår inte varför just hon var tvungen att bli sjuk.

Några år innan det gick min 6-månader gamla kusin bort. Matilda, hon hade för stort hjärta så hon fick inte stanna på vår jord särskilt länge, utan fick åka nästan direkt upp i himmelen och ta sin plats som ängel där, och nu vakar hon över lillebror och storebror.


Det är inte rättvist allt som händer. Världen är grym men vi måste leva med det. Förhoppningsvis så kommer medicinforskningen om några år ha hittat botemedel som faktiskt fungerar. Och så många unga liv kommer inte behöva försvinna.