Cecilia Johansson

Sen tjugoåttonde december har jag hållt in mina känslor tryckt bort mina minnen och försökt att inte tänka så mycket. Det här är ingenting jag gjort medvetet utan det är förmodligen min kropps försvarsmekanism som jag satte igång natten då min farfar gick bort. Jag har bara tänkt bort allting, min hjärna har låtsats som att han fortfarande är kvar här. Trots att jag vet att han inte är det, inte här på jorden i alla fall. Sakta men säkert har mina minnen av honom börjat ta sig in i mitt liv igen. I drömmar, i påminnelser om honom så har han kommit tillbaka in i mitt huvud. När jag tänker på min farfar tänker jag framförallt på en speciell mening från Eric Claptons låt Tears in Heaven; Because I know, I don't belong here in heaven.  Min farfar var sjuttiosju år gammal. Han var aldrig sjuk. Helt plötsligt så går allt på loppet av ett par veckor. Sista gången jag träffade honom utanför sjukhuset var på julafton, och då pratade vi knappt med varandra. Tjugosjätte december åkte han in till sjukhuset igen och då åkte jag och min syster dit. Jag visste att han var stark, men jag visste också att någonting var riktigt fel. Men hans plats är inte i himlen. Hans plats är här, hemma med oss. Sin familj. Med sina båtar. Bara här och ingen annan stans.

Begravningen närmar sig också sakta men säkert, eftersom jag aldrig kände att jag fick något riktigt avslut så hoppas jag kommer få det då. Det känns bara så fel att han togs från oss så tidigt. Jag saknar min farfar. Jag saknar när jag träffade han och farmor efter skolan, när de varit ute på promenad och jag möts av ett stort leende som säger: - Tjena Gullet! Jag saknar min farfars halvtråkiga lite smårasistiska skämt som han drog varje dag. Jag saknar när han blev irriterad och gick och muttrade för sig själv. Jag saknar hans båtar som han alltid byggde. Hans historier när jag var små om vilken fantastisk sjörövare han var. Att han och min pappa alltid kändes så strikta när de pratade med varandra och aldrig riktigt avslappnade. Hur han skojade med mina kusiner och hur mycket han brydde sig om allt och inget. Varje gång han ringde och man hör mamma ropa; Näe men tjena inspektörn! Hur efter skolan, om jag haft en jobbig dag kunde fly upp till er och helt plötsligt lättades allt från mitt hjärta.

Min farfar kommer alltid vara min farfar, den enda som någonsin varit där och som någonsin spelat någon roll. Jag har bara en. Jag kommer sakna dig tills dagen jag slutar andas. Du kommer föralltid och förevigt finnas i mitt hjärta. Jag hoppas du har det bra var du än är. Vi ses snart igen. Jag älskar dig.