and the people they were dancing
Ett krossat hjärta har nog de flesta människor varit med om.
I alla fall det som är ett krossat hjärta för dem själva. Kvinnor som fastnar, eller kvinnor som verkligen älskar. Skillnaden är hårfin.
Vissa går vidare med ett leende, andra gör det inte lika lätt.
Men ska det verkligen vara så att vi fastnar i det förflutna, eller ska vi sikta mot framtiden?
Är det vad som krävs för att man ska gå vidare med sitt liv, för att må bra?
Eller ska man lämna allt åt ödet. Är det meningen att det ska bli vi igen så blir det så.
Man tänker att det här är livet, ingenting jag kan göra åt det för att det ska bli bra,
Vi vaknar på morgonen och huvudet känns tungt och
Egentligen vill man inte alls gå upp från sängen.
Eller så letar du upp de små faktiskt betydelsefulla sakerna som verkligen är något.
De saker man inte uppskattat innan och får en helt annan syn på livet.
Så ska vi fastna i det förflutna eller ta oss i kragen och sikta mot framtiden?
