a true lovestory?
Jag kollade precis klart på Systrar i Jeans. Alla har väl sett den filmen, eller har jag fel? Jag såg den i allafall första gången nu i kväll/ i natt. Jag har hört otroligt mycket om både filmen och boken men aldrig tagit mig tid att utforska någon av de.
Filmen tog mig hur som helst på en nostalgitripp. Ibland känns det som att jag lever i en saga. Ingen bra saga, och ingen dålig saga, utan mer däremellan.
Sommaren 2005, bara ett par veckor innan jag fyllde femton åkte jag, tillsammans med min familj, systers dåvarande pojkvän, Fredrik. Mormor & Morfar, och min kära vän Fanny till Stryn i Norge, det ligger en bit upp i landet. Där skulle vi spendera lite en del av semestern innan vi åkte vidare ned till Larvik. För att inte skriva en hel uppsats så hoppar jag direkt till saken. Jag träffade en kille. Vi kan kalla honom J. Han var fyra år äldre än mig och jag var inte alls intresserad av honom. Han och hans kompis åkte runt i en bil och tittade på oss groteskt var femte minut. Vi var de enda blonda tjejerna i den lilla staden Stryn. Men vi tittade på några andra. En dag satt vi utanför en kiosk / affär och drack lite kaffe. Då J och hans vän kom och satte sig vid bordet bredvid, utan att säga ett ord. Vi fnissade lite smått och på ett höger eller vänster började vi prata. Vi umgicks mer och mer. Dagtid, och på kvällarna. En kväll var vi ute på ett ställe, spelade biljard, umgicks. Då jag och J tog en promenad. Vi satte oss ned i ett gatuhörn och pratade. Det var en riktigt filmscen; "De såg varandra djupt in i ögonen en lång stund, det enda som hördes var det dova ljudet från människorna en bit bort. Plötsligt böjde han sitt huvud närmre och frågade om han fick kyssa henne. Hon bara log. Deras läppar möttes för första gången i en lång passionerad kyss. Det fanns inget annat. Det var bara de två... " Det löjliga eller gulliga, vad man nu vill kalla det, är att det gick till precis så. Det var ett oslagbart ögonblick. När jag såg filmen, när hon kysser sin grek för kanske sista gången, när hon berättar att hon älskar honom. Hennes sommarflirt. Blev jag så nostalgisk så jag visste inte var jag skulle ta vägen.
Men alla sagor har inte ett lyckligt slut, eller hur? Kvällen vi sa hejdå till varandra var det värsta jag gjort. Morgonen därpå när vi tidigt satte oss i bilarna och åkte iväg åkte vi igenom stan. Man såg inte skymten av en enda människa, förutom när vi snart var igenom. Då J vandrar över vägen, påväg till sitt jobb. Jag grät, jag grät mycket den bilresan just för att jag förstod att det var kanske sista gången jag såg honom. Vi lovade att hålla kontakten, och det har vi gjort. Till en viss del. Jag träffade andra, för mitt eget bästa. Han träffade andra, för hans eget bästa och det blev konflikter. När jag var tillsammans med M, pratade vi knappt alls. Han ringde mig några dagar efter att vi gjort slut och vi pratade i timmar, konflikter kom upp igen. Svartsjuka, ja allt. Han tyckte jag ignorerat honon under tiden med M, och det kändes fel att vi börjat prata nu. Och det är sant. Jag ignorerade honom. Jag behövde glömma honom. Problemet var bara att det gjorde jag aldrig. Nu gör han samma sak mot mig. Jag har inte sett J på mer än tre år nu. Men det jobbiga är att det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Jag skulle göra mycket för att få träffa honom igen. Men jag vet inte om vi någonsin kommer ses igen.
En jävla bra kärlekshistoria va? Men vet in vad; Den suger!
Filmen tog mig hur som helst på en nostalgitripp. Ibland känns det som att jag lever i en saga. Ingen bra saga, och ingen dålig saga, utan mer däremellan.
Sommaren 2005, bara ett par veckor innan jag fyllde femton åkte jag, tillsammans med min familj, systers dåvarande pojkvän, Fredrik. Mormor & Morfar, och min kära vän Fanny till Stryn i Norge, det ligger en bit upp i landet. Där skulle vi spendera lite en del av semestern innan vi åkte vidare ned till Larvik. För att inte skriva en hel uppsats så hoppar jag direkt till saken. Jag träffade en kille. Vi kan kalla honom J. Han var fyra år äldre än mig och jag var inte alls intresserad av honom. Han och hans kompis åkte runt i en bil och tittade på oss groteskt var femte minut. Vi var de enda blonda tjejerna i den lilla staden Stryn. Men vi tittade på några andra. En dag satt vi utanför en kiosk / affär och drack lite kaffe. Då J och hans vän kom och satte sig vid bordet bredvid, utan att säga ett ord. Vi fnissade lite smått och på ett höger eller vänster började vi prata. Vi umgicks mer och mer. Dagtid, och på kvällarna. En kväll var vi ute på ett ställe, spelade biljard, umgicks. Då jag och J tog en promenad. Vi satte oss ned i ett gatuhörn och pratade. Det var en riktigt filmscen; "De såg varandra djupt in i ögonen en lång stund, det enda som hördes var det dova ljudet från människorna en bit bort. Plötsligt böjde han sitt huvud närmre och frågade om han fick kyssa henne. Hon bara log. Deras läppar möttes för första gången i en lång passionerad kyss. Det fanns inget annat. Det var bara de två... " Det löjliga eller gulliga, vad man nu vill kalla det, är att det gick till precis så. Det var ett oslagbart ögonblick. När jag såg filmen, när hon kysser sin grek för kanske sista gången, när hon berättar att hon älskar honom. Hennes sommarflirt. Blev jag så nostalgisk så jag visste inte var jag skulle ta vägen.
Men alla sagor har inte ett lyckligt slut, eller hur? Kvällen vi sa hejdå till varandra var det värsta jag gjort. Morgonen därpå när vi tidigt satte oss i bilarna och åkte iväg åkte vi igenom stan. Man såg inte skymten av en enda människa, förutom när vi snart var igenom. Då J vandrar över vägen, påväg till sitt jobb. Jag grät, jag grät mycket den bilresan just för att jag förstod att det var kanske sista gången jag såg honom. Vi lovade att hålla kontakten, och det har vi gjort. Till en viss del. Jag träffade andra, för mitt eget bästa. Han träffade andra, för hans eget bästa och det blev konflikter. När jag var tillsammans med M, pratade vi knappt alls. Han ringde mig några dagar efter att vi gjort slut och vi pratade i timmar, konflikter kom upp igen. Svartsjuka, ja allt. Han tyckte jag ignorerat honon under tiden med M, och det kändes fel att vi börjat prata nu. Och det är sant. Jag ignorerade honom. Jag behövde glömma honom. Problemet var bara att det gjorde jag aldrig. Nu gör han samma sak mot mig. Jag har inte sett J på mer än tre år nu. Men det jobbiga är att det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Jag skulle göra mycket för att få träffa honom igen. Men jag vet inte om vi någonsin kommer ses igen.
En jävla bra kärlekshistoria va? Men vet in vad; Den suger!
Kommentarer
Trackback
