Cecilia Johansson

Nu är det gjort, M fick nog av alla bråk vi haft sista tiden. Så vi har gjort slut. Det låter känslokallt men det är det absolut inte, jag har bara gråtit och gråtit sen i söndags och just nu känns livet inte ens värt att leva. Det kommer vara jobbigt, riktigt jobbigt, riktigt länge. Men jag antar att livet går vidare någon gång.

Det enda jag känner är en stor smärta. Det känns som att halva jag har dött. M betydde/betyder verkligen allt för mig, men jag förstår hur han känner. Vi bråkade otroligt mycket på sista tiden. Ingen av oss ville göra slut men det blev helt enkelt för mycket. Och det gick bara inte helt enkelt. Jag älskar honom och det kommer jag alltid att göra. Han var en stor del av mitt liv, han var allt för mig. Men jag försöker ändå att se tillbaka på vår tid som en bra upplevelse, och är vi inte menade för varandra så är vi inte det, och är vi det så blir det vi två igen. Men jag försöker att inte hoppas för jag vill inte bli ännu mer sårad. Saknaden är enorm, och det kommer den alltid att vara. Så som jag känner just nu så skulle jag inte klara av att se honom igen, men jag antar att tiden läker alla sår så vi får se helt enkelt.

Tänkte att jag skulle fly landet på torsdag eller fredag och åka till storasyster i Oslo, men det passade inte så bra den här helgen så jag antar att jag får vara hemma. Får försöka umgås mycket med tjejerna och försöka tänka på annat. Det jobbigaste är att fredag skulle vara vår månadsdag. 15 månader tillsammans, och torsdag nästa vecka är det Alla Hjärtans Dag. Jag älskar ju verkligen honom och vill inget annat än att vara med honom. Jag mår illa konstant, jag kan inte äta och jag kan inte sova, men gråta kan jag. Definitivt. Det här är skit just nu, men jag måste försöka tänka på annat hela tiden. Ikväll ska jag träffa E och prata med henne en hel del. Så vi får se om jag mår bättre eller sämre. Ur allt ont kommer det ut något gott. Är det inte så man säger?