livet.
Någonting alla människor borde vara medvetna om och agera i är att de ska uppskatta allt de har, ni vet att man vet inte vad man har förrän man förlorat det. Det är något jag själv blivit medveten om och påmind om flera gånger sista tiden. Senast igår, klockan nio på morgonen, då min farfar gick bort. Bara sjuttiosju år gammal. Som ni förstår är jag inte på topp. Tårarna har runnit oavbrutet sen igår och allting känns så orimligt. Min farfar. Jag har bara en. Jag vet att han kommer vara med oss, han kommer hålla sig i närheten. Länge. Speciellt hos farmor. Allting känns så ofattbart. Hela situationen. Detta är något som jag kommer behöva bearbeta länge. Väldigt länge. Tack tjejer, och alla andra för stödet ni ger mig. Det betyder otroligt mycket. Och även om jag inte verkar uppskatta det så gör jag det, det hoppas jag verkligen att ni vet. Jag mår bara inte bra alls. Min farfar åkte in 26 december för magsmärtor, vid fyra tiden igår, 28 december ringer läkarna och säger att han blivit dålig. Fem timmar senare går han bort. Läkarna vet inte vad felet var för något. Att saker och ting kan gå så fort. Att det kan hända så oväntat. Så plötsligt. Jag kommer aldrig glömma min farfar. han var den bästa sjörövaren världen någonsin haft. Jag älskar dig farfar, jag kommer aldrig glömma dig... 
